Sorg

Idag är jag ledsen. Jag trodde att det var på väg uppåt. Har mått stabilt. Inte alltid toppen men ändå helt OK. Jag orkar inte vara hemma, orkar inte gå hemifrån. Jag är så totalt exkluderad. Det är svårt att förstå hur de kan tycka så illa om mig. Jag undrar vad jag har gjort. Om jag slapp se henne skulle jag inte bry mig men nu är det så nära inpå. Jag vill gråta.

Jag vill tröstäta. Knapra sobril. Och röka upp den där biten som har legat och gnagt i min bokhylla i några veckor nu. Skära mig. Skrika rakt ut. Men jag gör inget av det. Jag orkar inte ens det.

Jag sov själv i natt. Jag tänkte att jag behövde det men det kändes bara tomt. Inte som förut när det var skönt med en paus. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag är rädd att jag ska förlora mig själv, inte kunna utvecklas själv, inte någonsin vilja göra något utan henne. Att jag känner mig halv utan.