Mycket

Jag hade så mycket att säga, så mycket att skriva. Om allt det som händer, allt som jag känner och tänker. Men när tiden går så försvinner det i en dimma. Terrorn hemma är värre än alla misshandelsförhållanden jag varit i tillsammans. Jag har aldrig känt systerskapet så frånvarande och jag känner mindre och mindre att det finns någon att lita på. Någon sa att jag och J isolerade oss och att det var hon och jag mot världen men det är tvärtom. Jag blir utestängd och det är världen mot mig och J.

Jag har haft sociala veckan och det har varit bra för mig. Kanske inte varit det viktiga vilka jag träffat utan mest att jag varit utanför lägenheten. Första gången jag uppskattat Malmöfestivalen men med lite hatkärlek. Jag har affischerat till händerna blödit och undvikit att prata med främlingar.

En del av mig, en stor del, vill bort från Malmö. Bort så långt det bara går. Men så är det fsf-gruppen, Liisa och det lilla kontaktnät jag har. Jag vill bli stark, orka stå emot, möta människor med huvudet högt. Sätta mig själv i första hand och inte anpassa mig, vara rädd för att störa eller förstöra samtidigt som det är just det jag vill. Inte vara till lags. Inte vara lagom arg, lagom pratig, lagom tyst. För det kan jag ändå inte.

Jag ska försöka skriva när jag vill skriva. Inte vänta. Få det att bli en röra, en soppa. När det är så mycket att det är en stor gröt och jag inte kan sortera.