Nytt

Mycket händer. Jag är slutkörd, som vanligt. Vi har flyttat. Packar upp, lagar, sorterar, skruvar, bär, diskuteterar. Kul, visst men jävligt jobbigt. Äntligen kan jag andas ut, äntligen får vi bo ihop. Äntligen kan katterna få lugn och jag tror dom trivs. Men fy fan vilken risig lägenhet det här är. Jag försöker bortse från det, se det fina. Högt i tak, trägolv, underbart stort kök. Jag försöker också hitta fördelarna med att bo i stan. Jag gillar inte bilarna, avgaserna, människorna, ljudet från festerna på nätterna, att behöva gå genom två dörrar innan jag är ute i luften. Men jag gillar stadskvarter, jag gillar att cykla på regnvåt asfalt, jag tycker om att titta på duvorna som sitter på huset mittemot. Har fått jobb på Amnesty som medlemsvärvare. Står på stan och försöker få dom att ta ställning för Mänskliga rättigheter. Det är roligare än vad jag trodde och jävligt nyttigt. Jag måste hela tiden övertyga mig själv att jag har rätt att ta plats, att det är en ynnest att få prata med mig. Jag tittar ut någon och tänker: den där vill jag verkligen prata med, honom/henne ska gå med. Jag måste ställa mig framför dom, blockera deras väg för att få dom att stanna. Jag måste övertyga, blidka, anpassa mig, hela tiden hålla modet uppe och le le le. Jag har haft möjlighet att prata med uteliggare, flyktingar, människor jag aldrig skulle stannat och prata med annars. Det svåraste är att våga ta plats. Andas in och ta sats. Om jag hade varit man, en sån som raggar och inte ger upp skulle jag ha ett försprång. Det är typ det jag gör. Raggar. Det är bara några veckor, jag hoppas jag orkar.