-Ta ställning för mänskliga rättigheter!
- Nej.
Eller
-Inte nu.
- Vad tycker du om att människor inte åtnjuter mänskliga rättigheter? Att de blir torterade, inte får uttrycka sina åsikter eller sexualitet eller att de blir stenade till döds för att de blivit våldtagna?
- Det orkar jag inte bry mig i.
Eller
- Jag skiter i vilket.
- Stöd Amnesty i arbetet för mänskliga rättigheter!
- Jag har inte råd (och då har jag ringt på värsta lyxvillan alternativt frågat någon som just kommit ut från fancy butik med händerna fulla med kassar, inte råd my ass).
Eller
- Tyvärr (!) Jag är för dödsstraff.
Jag blir fan ledsen. Jag tar det jävligt personligt när folk inte bryr sig, säger sig inte ha råd, när de berättar att de själva blivit torterade, förföljda och flytt men ändå inte vill hjälpa andra. Jag kan ta att en student, en arbetslös utan ersättning eller en hemlös som inte har råd med käk inte kan stödja Amnesty men jag kan inte ta att medelklassmänniskor eller ens arbetare inte har råd. Jag kan ta att de inte vill bli påhoppade på stan, att de har bråttom men jag har jävligt svårt när de inte bryr sig, tycker att tortyr är berättigat eller anser att vi först ska arbeta med det som händer här (det behöver väl för fan inte vara någon motsättning).
Men jag tycker om att prata med människor, försöka övertyga dom (eller rättare sagt informera, jag gillar inte propaganda) och jag tycker om att vara ute på stan även om jag är helt slut efter fem timmar, har dålig lön och inte gillar projektkoordinatorn eftersom han är dålig på att informera, inte organiserar bra och är sämst på att entusiasmera. Det är bra för mig att tvingas prata med människor av alla sorter, tvinga mig att ta plats, att få mina fördomar omkullkastade (men också allt för ofta bekräftade).
Imorgon ska jag ut igen. Trots det positiva känns det jobbig, inte förrän jag står det blir jag "pepp" och engagerad, innan känns det bara pest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar