Liten

Idag känner jag mig liten. Vill krypa in i en famn och bara försvinna. Känner igen känslan från förr. Då jag ville fly. In i en dimma, in i vad som helst. Gråta bort allt. Jag orkar inte motgångar. Det var något jag ville ha men jag vet inte varför. Vad jag har där att göra egentligen. Vad min plats är. Om jag orkar.

Jag vill vara där jag är älskad, omtyckt, uppskattad. Jag känner mig förvirrad, osynlig. Eller jag vill vara osynlig. Slippa synas, slippa se. Men jag måste fortsätta på det här spåret, inte bara ge upp. Göra det jag bestämt mig för.

Jag är förvirrad och allt är bara ord. Ord ord ord. Jag vet inte var jag finns bland alla orden. Om orden betyder det dom säger eller om det är ett kodspråk som inte nått fram till mig eller om det är något de döljer för mig.

Jag vill ställa mig bakom det där planket igen. Stå där hela rasten och inte behöva leka. Inte behöva interagera med de andra. Få vara ensam, själv. Trygg, liten, enkel. Utan ord.