Jag är underklass. Jag står för det men ibland skäms jag. Skäms för att inte kunna det som de andra kan, inte ha gjort det som "alla" har gjort. Inte ha råd. Tänka annorlunda om resurser. Just annorlunda. Jag är trött på det. Jag har så länge jag minns velat passa in. Vara som alla andra men samtidigt vara mig själv. Det har naturligtvis inte funkat. Underklassmigränet, underklasskammen gnager. Om jag inte kände skam vore det inte mycket lättare då?
Idag mötte jag MP. Hade tänkt på honom just innan, tänkt på vad jag skulle säga. Sen blev det bråk, jag kom av mig. Och så kommer den jäveln där och jag blir handlingsförlamad. Jag vill slå honom, misshandla honom, sparka honom i huvet. Eller skrika, berätta vad jag tycker och tänker om honom. Men så blev jag rädd för vad han skulle göra, hur han skulle reagera och vad han skulle säga till mig. All skit jag skulle få ta och hur dåligt jag skulle må. Så jag vände mig bort, gömde mig. Som om jag skämdes. Jag har inget att skämmas för, ändå beter jag mig så.
Jag känner mig död inombords. Den ena säger åt mig att jag inte kommer i kontakt med mina känslor, den andra undrar vad jag är så arg för. Jag har skrivit listor. På vilket sätt jag blir orättvist behandlad. Det känns bra. Men så konstigt när det är på papper. Så kan det väl inte vara? Är de så jävliga? Kanske jag överdriver? Men NEJ. Jag överdriver inte.
- Jag blir tillsagd när jag duschar efter tio medan andra inkl den som säger till gör det, ofta.
- Jag blir tillsagd när jag spelar musik (vilket jag nästan aldrig gör) medan andra som spelar högra inte får tillsägelser.
- Jag vill att J (flickvännen) ska hyra V:s rum i fyra månader eller bo i mitt rum, det går inte bra. Däremot så är det helt ok att F och V delar rum i några månader.
- Jag mår dåligt av att äta vitlök, detta respekteras till slut när jag överdrivit massa. När SW istället blir lite äcklad av vitlök är det väldigt viktigt att det inte är vitlök i något.
- Jag föreslår att vi ska se på ett specifikt program, det går absolut inte för att SO inte är hemma, däremot är det helt ok att titta när inte jag är hemma
- SM & SO hälsar oftast inte när jag kommer in i ett rum, kommer någon annan in är det något helt annat.
- Vi hade uttryckligen sagt att vi skulle prata med varandra om vi ville att SM skulle bo kvar efter våren. Detta respekterades inte utan hon blev tillfrågad om hon ville bo kvar utan att vi pratat om det innan.
Jag känner mig död inombords. Det känns som att jag gnäller. Kanske jag gör det men jag har rätt att göra det. Är trött på att känna att jag inte har rätt till att känna, ingen rätt att säga ifrån. Att när jag säger ifrån respekteras det inte. Jag har inget värde. Jag blir ratad. Jag och mina känslor tas inte på allvar. Fan ta er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar