Jag hoppar. Blundar och håller andan. Det är så jag gör. Inte tänka efter för mycket. Inte planera utan bara göra. Det snackas så mycket. Grubblas. Funderas och analyseras. Jag är inte modig. Ofta är hoppen små. Jag ser det inte förrän någon ställer sig ivägen.
Jag känner mig hindrad. När jag vill göra något där någon annan är inblandad. Andras rädsla tar kål på mig. Äter upp mig innifrån.
Hon vågar inte det här lilla skuttet, hur kommer hon att klara fritt fall? Ska jag sluta hoppas, leva utan mänskliga kontakter?
Idag är årsdagen för första misshandeln. Det gör allt mycket svårare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar