Angst

Nu har det inte gått en dag utan ångest på många många veckor. Jag hade glömt bort hur det var. Jag vet inte om jag någonsin gått omkring med sådan här konstant normalångest. Förut hade jag panikångest som varade några minuter, max en halvtimme (sen kickade pillrena in) och inte ofta alls utan bara om det var något väldigt speciellt. Nu funkar inte tabletterna. Jag får ångest över det mesta. Att jag måste prata inför människor. Att jag måste svara på tilltal. Att jag inte orkat gå med soporna. Att jag tappade en kruka i golvet. Att D verkar må dåligt. Att jag inte gjort allt det där jag skulle göra. Att jag måste gå till skolan. Att jag låter bli att gå till skolan för jag känner mig stressad. Att jag inte har något jobb. Att jag inte söker jobb eftersom att jag har ångest och ändå inte orkar arbeta. Att jag hela tiden förminskat mig själv, inte vågat ta några egna beslut och ändå måste stå för allt som jag inte gjort. Att jag gråter inför terapeuten och vet att hon har rätt. När jag inser hur mitt liv är. Vad som är värt och vad som måste bort och vad jag måste förändra fastän det inte är jag som borde förändra utan andra som borde göra något åt sin skit. Jag måste göra något åt min skit.