Åka

Det kändes inte alls bra att sätta sig på tåget, åka iväg. Det brukar det göra. Få komma iväg. Men nu var det enbart jobbigt. Hela resan var jobbig. Människor som pratade, människor som var parfymerade. Men så fort jag steg av tåget rann allt av mig. Kändes som att jag var hemma. Det är något med luften här, även om jag inte vill att det här ska vara hemma. Jag hittade till konferensen, kom över en timme för sent (försenat tåg) men det gjorde inget. Jag åt lunch med härliga kvinnor (men glömde helt bort hur jag ska göra för att ge av mig själv, så jag gav mest ingenting förutom dumma kommentarer på tafflig engelska). Sen en helt underbar föreläsning, inspirerande och glädjande med glöd. Och efteråt öl men samma underbara kvinnor och jag känner mig liksom att jag borde vara där men att jag inte riktigt är som dom. Är det för att jag är yngre? Det kan jag alltid skylla på. Men jag tror inte det är det, jag är för självmedveten. Hur underbara dom än är så är dom också självgoda. Och jag är inte det, vill inte vara det. Reflekterar för? mycket. Sen åkte jag till S iaf. Finfint som alltid. Jag pratar som vanligt som om jag inte träffat människor på flera månader. Men det är för att jag inte känner mig dömd här. Fast det blir jag säkert. Men inte på samma sätt. Jag kan tala till punkt och om jag inte får det visar jag att jag är missnöjd.

Nu ska jag cykla över bron och plugga muskler. Eller sätta mig i soffan och dricka kaffe.