Trasig

Jag går sönder. Det sliter i mig. Känslorna. Saker kommer upp till ytan. Jag drömmer att jag är en varulv men ser ut som en jävligt blek människa. Jag rör mig snabbt ovanför marken. Har superluktsinne och blodtörst. Urgamla drifter. Och vi får inte visa vad vi är. Att vi är annorlunda. Att vi förvandlas när det blir mörkt, när andra tittar bort. Dagen efter är jag så där blek i ansiktet igen fast jag är vaken. Jag blir rädd. Jag har aldrig sett någon som är så vit. Förstår att jag måste äta. Andas djupt.

Konflikterna skär i mig. Konflikterna som jag inte förstår mig på. Som är påhittade men så jävla mycket här. Jag känner en stark vilja att skära i mig själv. Min kropp längtar efter rakbladet. Huden dras till det blanka, skarpa. Synfältet blir så där smalt och blodet försvinner från kinder igen. Hungern i mig är avgrundsdjup men än så länge har jag stått emot.

Sanningen börjar närma sig. Kanske jag snart har hittat det jag vill ha. Kunskapen. Men jag förstår att jag måste äta och stå emot knivarna för att komma dit. Trots illamåendet.