Jag känner mig som när jag var barn, som en reserv. Jag var lite som en cykelverkstad. Reservdäck, reservmutter, ibland ett reservstyre. Det var så jag tänkte. Jag dög när ingen annan fanns där. Någon att ta till i för att slippa vara ensam. Nu har jag samma känsla. Inte samma situation, vet inte vad det här är för situation. Cykelverksta'n spelas upp i huvudet på mig.
I lägenheten är det fyllt med ångest. Det sitter i väggarna. Gnager hål på vår hud. Får oss att spy galla. Människor äcklar mig, vissa människor. Det känns jobbigt, jag vill tycka om - älska alla. Men det går inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar