Det känns som när jag var barn. När jag gick på lågstadiet gaddade alla mina klass"kamrater" och fröknarna ihop sig. De hade bestämt sig för att göra mitt liv till ett helvete. Varför vet jag inte riktigt. Något fel var det uppenbart på mig och jag skulle straffas.
Nu förstår jag att det bara var i mitt huvud. Att tanken är absurd. Men nu har jag samma tankar igen (och det är inte första gången sen barndomen). Att de här hemma, eller i alla fall några av dom har som projekt att få mig att trivas så dåligt att jag vill flytta. De har lyckats.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar