Är fortfarande uppstressad efter den timmen som utgjorde gårdagens äventyr. Från det att jag upptäckte att Pixen var borta till vi var på tåget. En bedrift, minst sagt. Jag råkade ryta åt M under vägen och skrika på några hundar. Dra i Didas tass alldeles för våldsamt och slänga in Pixon i buren utan särskilt mycket medkänsla. Men tåget hann vi med. Och djuren verkar inte har tagit illa vid sig, förutom av värmen. Jag leker 
med min nya mobil men vet inte riktigt vad jag ska använda den till. Jag ville ha haft den när jag var borta så jag kunde fota en massa. Men jag har iaf lyckats fatta hur den funkar efter några timmars jobb. Jag har packat min första låda, kanske blir en till idag sen paus.Jag fick lust att ta en bild på min fina oljehylla som jag är så nöjd med och vår balkong som inte känns som min. Och varför kallar jag det här inlägget kärleken? Jo, för att jag blev så rädd när Pixie var borta och jag känner så mycket kärlek för honom. Och för Dida, och J och systern. Så att man vill gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar