Åkte norrut till mamsen och nya brorsdottern som är så lik min minsta syster. Det är meningen att jag ska vara så begeistrad att jag blir lite trött på det. Det är en unge liksom. Ska jag vara begeistrad över att det är mitt kött och blod. Eller för att det är ett nytt liv? Vad är det som är så fantastiskt? För mig? Det regnar ute och är mysigt. Katterna förstör mormors soffa och när hon säger alla inkluderas inte J. Jag blir ledsen men hon har iaf sagt att hon ska med till värmland så småningom. Kanske. Har underliga tankar, får för mig att säga dumma, elaka ord. Eller göra äckliga, aggressiva handlingar. Jag håller på att lära mig gå på hälarna. Jag har gått på tå i drygt 30 år och nu måste jag komma ner på jorden. Med hela fötterna. Hur svårt som helst men jag kämpar på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar