Människor

Idag tänker jag på människor. Vilka människor som finns, som jag litar på. Och svaret är att det bara finns en enda som jag vet kommer att ställa upp. Men inte ens det är jag säker på. Jag är en ensam människa. Jag har få vänner. Ibland undrar jag om jag har någon. Jag har ingen känslomässig relation med min ursprungsfamilj. Jag har J och katterna. Jag har en bästa vän i Göteborg, det är fint. Hon har 10 bästa vänner. Det är ju bra men ibland kan jag känna mig lite svartsjuk. Inte för att jag behöver vara den enda eller den viktigaste. Men jag vill betyda något.

Jag tycker om ensamhet, jag tycker om att vara själv. Men jag tycker inte om att vara utan mänsklig trygghet. Att inte ha vänner. Det finns många som jag tycker om, som tycker om mig. Men vi umgås inte, inte privat. Inte naturligt. En gång i tiden var min biologiska syster min vän, det är hon inte längre även om hon inte heller är min ovän. Förut har jag i perioder haft hela gäng med vänner jag tyckte om, de har försvunnit. Till stor del på mitt initiativ men inte enbart. Ibland för att det var enda sättet. Jag vill inte ha tillbaka någon av dom, jag vill inte heller lära känna nya. Lära-kännaprocessen är alldeles för jobbig och tråkig.


Jag orkar inte ha vänner, jag orkar inte umgås. Efter en timme med en ny människa är jag helt slut och sen måste jag vara ensam några dagar. Jag är dömd till a-vänskap.